Bengt Forkman föds den 1 februari 1930 i Malmö. Han tar studenten vid Malmö latinskola 1948 och senare samma år påbörjar han högre studier vid fysiska institutionen i Lund.
Bengt kommer till Lund mitt i en spännande tid. 1951 inviger och flyttar fysiska institutionen till då helt nya och toppmoderna lokaler vid Sölvegatan. Avdelningsföreståndare Sten von Friesen ordnar så att en 35 MeV elektronaccelerator placeras vid institutionen, något som kommer att bli avgörande för Bengts fortsatta gärning.
1952 avlägger han en Filosofie Magisterexamen och efter att ha avslutat sin militärtjänst återvänder Bengt till Fysicum 1954. Som doktorand får han nu genomföra experiment vid denna accelerator tillsammans med sin handledare Sven A. E. Johansson. Elektronstrålen används för produktion av fotoner (högfrekvent ljus), så kallad bromstrålning. Med hjälp av dessa studeras ett stort antal kärnreaktioner och resultaten presenteras i Bengts doktorsavhandling som blir färdig 1961 ”Some photonuclear reactions”. Det engelska begreppet photonuclear, på svenska närmast kärnfoto, syftar på att fotoner används för att studera kärnreaktioner.
Vid denna tid kommer en ny och mer kraftfull elektronaccelerator, LUSY, till fysiska Institutionen. Återigen är det genom Sten von Friesens aktiva intresse för acceleratorer. Dess toppenergi, 1200 MeV, gör det nu möjligt att bedriva forskning inom kärn- och partikelfysik.
Bengt startar nu en grupp av doktorander, kärnfotogruppen, som ska studera högenergetiska fotoners växelverkan med kärnor. Antalet doktorander varierar, men uppgår oftast till strax under tio. Samarbetet inom gruppen är mycket gott och Bengt skapar god stämning med fredagsseminarier, läsecirklar och diskussioner av nya resultat från andra laboratorier. Han har alltid tid för sina doktorander och visar intresse för var och en. Det är en dynamisk tid med flera experimentgrupper verksamma vid LUSY. Det tar emellertid nästan tio år innan LUSY uppnår full prestanda vilket försvårar möjligheterna för konkurrenskraftiga partikelfysikexperiment. Under senare delen av 1960-talet får Bengt större ansvar för LUSY och dess drift.
Då Sverige 1971 blir medlemmar i ett utökat CERN innebär det besparingar inom den inhemska kärnfysiken. Det statliga atomforskningsrådet, AFR, beslutar 1972 att avsluta stödet till LUSY och att acceleratorn ska stängas. Det kommer dock att dröja ytterligare några år innan så sker. Bengt får ansvar för nedläggningen och står samtidigt inför frågan vad som ska ske med kärnfotogruppen. Det finns nu en möjlighet att skapa något nytt och bättre.
Den första acceleratorn och LUSY byggdes båda utifrån ett intresse för acceleratorfysik. Bengt arbetar nu för att få en modern, ändamålsenlig accelerator byggd för kärnfotostudier. Av kostnadsskäl faller hans val på en racetrackmikrotron och en sträckarring. Detta koncept förs fram som acceleratorn MAX. AFR accepterar förslaget, men den tidens forskningsfinansiering lämnar en del att önska. Bengt får löfte om finansiering under förutsättning att... Detta är något Bengt även fortsatt ofta får höra, fast han ser det alltid mer som en möjlighet än som ett hinder.
Bengt lyckas behålla nyckelpersoner från LUSY och får med dessa till MAX-projektet, en förutsättning för uppbyggnaden. Hur MAX utökas från ett kärnfysikprojekt till att omfatta synkrotronljusforskning beskriver Bengt på ett utomordentligt sätt i sin bok ”och det blev LJUS”.
År 1981 blir MAX-laboratoriet ett nationellt laboratorium med Bengt som föreståndare fram till 1991. Under denna tid planeras MAX II, nästa accelerator i serien, som för närvarande har nått MAX IV.
Bengt kommer att vara ihågkommen för sitt engagemang och sin klokskap. Han såg alltid möjligheter och var villig att ibland göra sig obekväm för att nå sina mål. Detta var inte så mycket för egen del, som för andras.
Bent Schröder
Professor emeritus i kärnfysik
Ett oförglömligt möte
När Bengt en dag stiger in på mitt kontor och berättar att han hade en idé, är han redan professor emeritus sedan flera år. Vårt samtal handlar om fysik förstås, men framförallt om historiska skeenden och värdet av att lyfta fram människorna som har varit med och skapat Lundafysikens historia. Målgruppen är viktig, det handlar om framtiden och de yngre kollegorna, studenterna och eleverna. - “Genom att känna din arbetsplats historia, blir du en bättre forskare, pedagog och administratör”; detta är Bengts devis och han lever som han lär. Som passionerad och trogen fysiker, är Bengt också en stor humanist. Han ser människan och särskilt människorna omkring sig.
Vårt samtal den dagen blir början på ett intensivt och mångårigt samarbete men också en varm vänskap. Bengts idéer stannar aldrig på idéstadiet, utan blir alltid till resultat. Bengt grundar det historiska sällskapet på Fysicum och entusiasmerar flera I sin närhet I arbetet med att beskriva Fysicums historia, vilket resulterar i inte mindre än två böcker, ett bildspel samt ett omfattande dokument- och bildarkiv. Bengt har lätt för ordet och skriver flera böcker, en av dem en vacker levnadsteckning om Lise Meitner, en av den moderna fysikens pionjärer.
De sista åren samarbetar Bengt med nära kollegor och Malmö Museer i syfte att bevara och visa upp historiskt viktiga och vetenskapliga instrument. Hans sista publika evenemang och bedrift, blir en spännande utställning om Ur-MAX (föregångaren till den stora internationella forskningsanläggningen MAXIV), som idag tack vare Bengt, finns att beskåda på LTH:s studiecentrum.
Samma morgon som jag nås av beskedet om Bengts bortgång, pratar jag med en gemensam kollega som strax innan hon själv får beskedet, bestämt tycker sig ha märkt Bengt hasta förbi i korridoren … litet mera bråttom än vanligt. Jag vill tro att han måste ha fått en idé och nu är på väg att samtala med någon om detta.
Kristina Holmin Verdozzi
Fakultetsbibliotekarie vid Naturvetenskapliga fakulteten
PÅ MAX IV:s webbplats finns minnesord över Bengt Forkman på engelska