Kära kollegor!

Min sambo jobbar på ett stort internationellt Lundaföretag. Nyligen tröttnade hon på att tala engelska med en kollega, som visserligen ursprungligen kommer från Storbritannien, men som efter hennes utsago pratar bättre svenska än vad hon pratar engelska. Så hon sade till honom: ”Du får göra som du vill. Du får gärna fortsätta prata engelska. Men jag kommer tala svenska med dig från och med nu.” Hans svar var att han ändå tycker att det är ytterst märkligt att man i Sverige inte ser till att icke svensktalande lär sig svenska. ”Om ni i Sverige fortsätter så här, så finns det svenska språket inte kvar om trettio år.” 

Det torde ha undgått ganska få på den här institutionen att jag som prefekt många gånger har insisterat på att svenska är vårt första språk, att vi ska värna om vårt språk och att vi ska använda det i vår kommunikation, på våra möten och i vår skriftväxling, i synnerhet när vi kommunicerar inom universitetet och inom landet – trots att det finns många i vår verksamhet som inte behärskar svenska, trots att man i Sverige är duktig på engelska och trots att vårt självklara internationella forskningsspråk är engelska. För att ställa frågan på Rumpnissarnas småländska sätt: Voffor gör han på detta viset?

Det finns ett antal olika svar på denna fråga. I mina ögon är den viktigaste anledningen att vi bör värna om den språkliga mångfalden. I huvudsak inte ens för den språkliga mångfaldens egen skull (även om det är både oerhört kul och viktigt med språklig mångfald), men för att språket är intimt förknippat med hur vi tänker. Språket har en djupt kognitiv dimension och omvänt har vår kognitiva förmåga en djupt språklig dimension; när man använder olika språk tänker man helt enkelt lite olika. Det är inte så att det finns ett bättre eller sämre språk för att till exempel tänka och diskutera fysik och vetenskap, men ändå tillför en mångfald av språk också en mångfald av tankesätt. Lika viktigt som att värna om den biologiska mångfalden och den biologiska genpoolen är det att värna om den språkliga mångfalden och den språkliga genpoolen, eftersom den språkliga mångfalden bidrar till att vi tänker mer varierat, vilket är en ytterst god grogrund för bland annat god vetenskap. Och självklart gäller det även de många andra frågeställningarna som vi diskuterar på vår arbetsplats.

Ett annat svar är att vi är ett svenskt universitet, och som sådant har vi också ett särskilt ansvar för det svenska språket. Det kan man bland annat utläsa ur den svenska språklagen från 2009.  Men om vi inte använder svenska i vår professionella vardag, på våra möten och sammanträden och i våra diskussioner, hur kan vi leva upp till något sådant ansvar?

Det tredje svaret att är vi gör våra icke svensktalande kollegor en björntjänst om vi inte erbjuder dem en svenskspråkig miljö. Ja, det är så att en del kollegor är här i bara ett, två, tre eller fyra år och att det för dem kanske inte känns lönt att lära sig svenska. Men faktiskt vet jag rätt många som kommit till Sverige med avsikten att stanna i ett år, och så har det plötsligt blivit ett helt liv. Så har det också varit för mig. Sådant är svårt att sia om, men någonting som idag inte är svårt att sia om, i alla fall inte om man följer med lite grand i den svenska politiken, är att det sannolikt inom en ganska snar framtid kommer att vara obligatoriskt med ett svenskt språktest, inte bara för att bli svensk medborgare, men även för att få permanent uppehållstillstånd. 

Sedan så kan jag som svensk med utländskt ursprung och bakgrund också säga till våra kollegor som inte talar svenska att det finns goda anledningar att lära sig svenska. Livet i Sverige blir betydligt mer intressant och man kommer in i samhället på ett helt annat sätt när man lär sig svenska. Och, ja, min tydliga uppfattning är att det dessutom är artigt mot det samhälle som tar eller tagit emot oss att vi lär oss samhällets språk. Ingen kräver av oss att vi blir perfekta på det nya språket, det är inget fel med en brytning, det är inget fel med att göra grammatiska fel eller att ibland sakna något ord. Ett språk kan man bara lära sig genom att använda språket. Så tala svenska även om det ibland tar emot eftersom det känns klumpigt att inte kunna uttrycka sig på samma sätt (än) som på ditt modersmål. Eller för den del som på engelska.

Du som har svenska som modersmål eller är duktig på det, hitta gärna bra tillfällen att prata svenska med kollegorna och studenterna som håller på att lära sig. Byt inte direkt till engelska bara för att det blir enklare. För då får dina kollegor inte någon träning på svenska, och som vi alla vet så kommer man inte långt utan träning. Ha inte minst lite tålamod med dem som inte pratar flytande svenska än!

Naturligtvis är det en utmaning för många anställda och studenter om vi håller våra möten och samtal på svenska. Det påverkar deras delaktighet. Här finns det alltså en avvägning att göra. Avvägningen kan dock inte vara att vi bara går över till att tala engelska i såväl alla icke officiella som officiella sammanhang. Information som våra anställda och studenter behöver kunna ta till sig när de börjar hos oss måste självklart finnas på såväl svenska som engelska, så att alla kan ta del av denna information. 

Till sist det uppenbara: självklart måste vi vara (minst) tvåspråkiga. Ja, vi måste vara duktiga på engelska. Men tvåspråkiga är vi inte längre när vi inte längre använder svenska på våra möten, i våra samtal och i våra dokument. 

/Achim