Kära kollegor,
egentligen  skulle detta prefektbrev handla om något helt annat, men så var det en liten nyhet som kom emellan. Det är förstås att Anne L’Huillier tilldelas 2023 års Nobelpris i fysik, tillsammans med Pierre Agostini och Ferenc Krausz. Vilken nyhet! Äran för detta går först och främst till Anne och därutöver till de människor som arbetat tillsammans med henne på forskningen som nu har lett till Nobelpriset, framförallt personerna i hennes forskargrupp.

Man kan ju inte låta bli att fundera och reflektera över allt man har hört och allt vad som har sagts sedan i tisdags klockan 11.50. Återigen blir det tydligt att det krävs långa tidsperspektiv och stor uthållighet för framgångsrik forskning. Kungliga Vetenskapsakademin hänvisade till en rad av Annes arbeten som ligger till grund för Nobelpriset, med början under det sena 80-talet, igenom hela 90-talet och in i 2000-talet.
När Anne pratade med pressen under den improviserade presskonferensen i Rydbergsalen så beskrev hon så väl att det finns många dubier och hinder på vägen, det går inte en rak linje från idé till Nobelpris. Kan vår idé överhuvudtaget fungera? Vad gör vi nu när den inte visar sig fungera? Borde vi inte försöka på ett helt annat sätt? Det är kanske det allra svåraste med forskningen att den kräver så stor envishet som dessutom behöver paras med flexibilitet och acceptans för fel och misslyckanden. Och detta över mycket lång tid.

KVAs hänvisning till de olika arbetena innebär också att det blir tydligt att en del av forskningen bakom Nobelpriset utförts i Lund. Vi är glada för att Anne kunnat hitta en miljö här som tillät och tillåter henne och hennes team att bedriva forskning på högsta nivå. Det är såväl enstaka personer som miljöer som ligger bakom de stora upptäckterna och utvecklingarna. Med rätt miljö kan vi lyckas med att ha de rätta personerna på plats, och med rätt miljö kan vi ge dem förutsättningarna för att på ett framgångsrikt sätt kunna samverka.

Men vad är rätt miljö? Det som fungerade för trettio år sedan behöver inte nödvändigtvis fungera idag. Världen med all sina facetter är ju i ständig förändring. Men en sak har nog alltid varit och förblir av yttersta vikt: det är kollegialiteten som innebär att vi behandlar varandra med respekt och att vi stödjer varandra – någonting som Anne är extremt bra på!

Jag lade också märke till en liten händelse, nämligen att en svensk reporter började prata med Anne på engelska och nästan blev förvånad att hon svarade på svenska. Anne var under tisdagen tydlig med att Sverige är hennes hem. Även detta är viktigt: att beredas plats till ett ställe dit man kommer utifrån och likaså att inta denna plats, så att tillhörigheten blir på riktigt.

Det finns så mycket mer att fundera över, men nu vill jag avsluta med att tacka Anne för att hon visat vilken prioritet vår utbildning och undervisning har: nämligen den allra högsta. Det är det viktigaste vi gör, och Anne kunde inte ha visat detta tydligare än genom att fortsätta att undervisa efter telefonsamtalet med vilket hon underrättades om att hon tilldelas 2023 års Nobelpris i fysik och likaså genom att fortsätta att undervisa på onsdagen.

Stort grattis till dig, Anne, och till de många som jobbat med dig under åren på banbrytande forskning, och ett stort tack till dig för vad du har gjort och gör för oss!

Achim