Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Prefektbrev oktober 2024

Nobelpris och forskningsinfrastrukturer

Det är i skrivande stund ett år sedan Anne L´Huillier tilldelades Nobelpriset och det fortsätter vi att fira. Vilken inverkan har Annes Nobelpris på oss? Det är en fråga som dykt upp många gånger under året som gått. Och en annan fråga har också funnits där, den om hur vi får vi fler Nobelpris?  Men den senare är inte rätt fråga. Nobelpriset är en följd av en sund och inspirerande forskningsmiljö och en, som det skulle visa sig, mycket lyckad rekrytering. Det är dessa förutsättningar för vår forskning vi ska värna om. Det är så vi kan bli ledande inom våra discipliner.

En effekt av Nobelpriset är ökad synlighet, dels för forskningen inom attosekundfysik men också för fysik som ämne och för Lunds universitet. Det har också givit upphov till många diskussioner om vad beståndsdelarna i en god forskningsmiljö egentligen är. För Anne och attosekundfysiken var det den nya lasern som öppnade upp nya möjligheter att bedriva forskning vid institutionen, tillsammans med närvaron av rätt kollegor och deras drivkraft. 

Allt fler av våra forskargrupper förlitar sig idag på olika forskningsinfrastrukturer för sin forskning. Forskningsinfrastrukturer är avancerade verktyg som behövs för att viss forskning ska kunna genomföras. En forskningsinfrastruktur kan utgöras av forskningsanläggningar, laboratorier eller en unik programvara. 

Att räknas som en del av en forskningsinfrastruktur i stället för att utgöra någons labb har sina fördelar men alla våra dras också med utmaningar. Hur finansierar man de tråkiga men nödvändiga kostnaderna för drift och underhåll? Hur får man till en långsiktig personalplanering för en långlivad infrastruktur när en stor del av den är externfinansierad? Hur organiserar man sig om det finns många användare med olika traditioner för hur infrastrukturer används? Hur blir det med studenterna? Och om man inte ryms inom universitet, eller kanske till och med finns utomlands, hur ser man till att ändå vara synlig på lokal nivå? 

De här frågorna har kommit upp under möten med LTH de senaste veckorna. LTH arbetar för närvarande med att ta fram en strategi för fakultetens forskningsinfrastrukturer. Det är ett arbete som sannolikt kommer att inspirera andra fakulteter och Lunds universitet. 

Enligt Universitetsbibliotekets LUCRIS-ansvariga har Lunds universitet idag 257 forskningsinfrastrukturer, varav 204 som klassificeras som utrustning. 30 av dessa forskningsinfrastrukturer är direkt kopplade till fysiska institutionen. Fysiska institutionen har sex infrastrukturer av nationellt intresse enligt Vetenskapsrådet. Men, det finns också många andra infrastrukturer som vi använder, som MAXIV och LUNARC. 

Diskussionerna med de andra LTH-prefekterna visar att vi ofta står inför samma typ av utmaningar gällande våra forskningsinfrastrukturer. Det rör frågor om ansvarsfördelning, flexibilitet och kopplingen till rekryteringar, där vi vill ha någon med självständig profil men som också är med och stödjer våra infrastrukturer, vare sig om det är en laser eller ett beräkningskluster. 

Frågan vi borde ställa oss, ett år efter Nobelprisets tillkännagivande, är hur vi bäst kan ta hand om och använda våra forskningsinfrastrukturer för att producera fler forskningsresultat på Nobelprisnivå, oavsett om det leder fram till nya priser eller ej.  Jag hoppas att diskussionerna nu och framöver kan hjälpa oss i den riktningen.

Else Lytken
Prefekt
Fysiska institutionen