Prefektbrev maj 2025
Om statlig styrning
Det har diskuterats i forskningspropositionen, i forskarsamhället och i media, frågan om vilken som är den bästa styrformen för Sveriges universitet. Lunds universitet är en statlig myndighet, på gott och ont. Fördelen är att myndighetsformen i välfinansierade tider säkerställer stabil finansiering och stöd, samt ställer krav på att upprätthålla en hög standard på forskning och utbildning. Några av nackdelarna är att myndighetsformen i praktiken är mer känslig för politiskt inflytande och att kravet på att följa alla riktlinjer för statliga myndigheter skapar en hel del byråkrati. I dagens samhälle, där finansieringen av universiteten urholkas och där det finns konkreta exempel, både nationellt och internationellt, på att politiker vill påverka universiteten, är frågan om fördelarna verkligen överväger nackdelarna.
Den nackdel som oftast dyker upp i vardagen är ökade krav på dokumentation, kontroll och systematiskt arbete. Mycket av detta kan hanteras av fakultets-, institutions- och avdelningsledningar och administrationen men vi har inte lyckats att helt avskärma våra medarbetare från flödet av krav. Kanske ska vi inte göra det heller, för att göra det tydligare varför det finns OH. Lunds universitet lyder också under offentlighetsprincipen, vilket bland annat innebär att våra medarbetares e-post eller forskningsansökningar inte är helt privata och att egentligen vem som helst har rätt att be oss (eller vetenskapsrådet) om en kopia av ansökningstexten för bidrag.
Dessa ökande krav på transparens och kontroll av regelefterlevnad handlar i grunden om att staten vill veta hur pengarna används, och i grunden är det helt rimligt. När vi får anslag till Lunds universitet är det forskarna eller en PI som - givetvis inom de regler som LU och finansiären ställer upp - bestämmer hur medlen bäst ska användas för att driva forskningen framåt. Men vi måste också redovisa exakt hur pengarna använts; offentlighetsprincipen kräver att vi skapar så mycket transparens och insyn som vi kan.
Det finns mycket i riktlinjerna för myndigheter som i grunden är väldigt positivt - kravet på transparens, men också det systematiska arbetet med att förbättra arbetsmiljön, och så vidare. Men summan av kraven innebär en hel del extra arbete och därmed extra kostnader för oss eftersom det tyvärr inte följer med extra resurser med kraven. Och den merkostnaden behöver idag tas från de medel som vi annars hade tänkt skulle gå till forskning och utbildning.
Eftersom vi sannolikt inte kommer att upphöra att vara en offentlig myndighet inom en snar framtid blir frågan hur vi kan göra situationen mer hanterbar i vardagen. Extra resurser från staten vore bra men är knappast troligt. Finns det fler områden än idag där vi kan tillämpa good-enough-principen utan att skada verksamheten? Kan vi underlätta för dem som ska lämna information och de som ska skapa underlag för dokumentation? Kan vi minska behovet av kontroll genom att tydligare visa att vi redan sköter oss? Detta förutsätter naturligtvis att vi faktiskt gör ett bra jobb, och det gör vi oftast. Där det finns frågor att besvara finns både vårt institutionskansli och fakulteterna för att hjälpa oss - använd dem i det administrativa och systematiska arbetet!
Else Lytken
Prefekt vid fysiska institutionen