Prefektbrev november 2025.
Jag har suttit i många intervjuer under hösten och speciellt när kandidaterna kommer från näringslivet skämtas det ofta om hur långsamt beslutsprocesserna går inom universitetsvärlden. Även vi som arbetar på universitetet kan ibland känna frustration över de till synes oändliga processerna. Det här tillskrivs ofta det kollegiala ledarskapet – där vi strävar efter att alla ska få komma till tals och påverka beslut – i kontrast till linjestyrning, där en chef förväntas fatta beslut (förhoppningsvis efter att ändå ha lyssnat in verksamheten).
Som prefekt hamnar man ofta mitt i skottlinjen mellan linjeorganisationen och det kollegiala. Är viktiga beslut tillräckligt förankrade? Eller har de tvärtom diskuterats för länge och borde ha fattats för länge sedan?
När något allvarligt inträffar - som en personkonflikt - träder linjeorganisationen in med sin tydliga ansvarsfördelning och förväntningar, för att hjälpa verksamheten att ta sig igenom krisen. Det gäller även andra frågor, som tuffa ekonomiska beslut, där behovet av tydligt ansvarstagande är stort.
Men hur är det med de andra frågorna – de som rör utvecklingen och kvaliteten i forskning och utbildning, och den väg vi vill gå framåt? Här menar jag att de gemensamma reflektioner som uppstår genom kollegialt inflytande spelar en avgörande roll för att förbättra och driva verksamheten framåt. Det är i kollegiet som den största expertisen finns kring hur forskning och undervisning faktiskt bedrivs. Visst, det tar längre tid än om en eller ett fåtal personer fattar beslut – men peer review finns kvar av en anledning: det leder oftast till bättre kvalitet.
Det är inte lätt att spela på pianot så att både linjestyrning och kollegial styrning kommer till sin rätt. Lunds universitet uttrycker det som att en akademisk chef ska "balansera frihet och målstyrning, tillåta kaos och skapa ordning." Med andra ord handlar uppdraget mycket om att förstå, för varje frågeställning, var på skalan mellan kollegialitet och linjestyrning som det fungerar bäst.
Kollegial styrning är särskilt värdefull när det gäller förvaltning och utveckling av kärnverksamheten, där den akademiska friheten får råda. Den är mindre effektiv i frågor som berör många men där det är svårt att uppnå konsensus. Samtidigt uppmuntrar kollegialiteten till samarbete och tillit – eftersom de som bestämmer idag bara gör det kortvarigt.
Kollegial styrning är inte perfekt, men jag tycker att det finns en styrka i det som är värd att försvara. Jag vill uppmuntra er alla att fortsätta vara en del av det kollegiala samtalet, engagera er genom kollegiala uppdrag och rösta i kollegiala val. Tack till alla ni som bidrar!
Else Lytken
Prefekt, fysiska institutionen