Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Prefektbrev mars 2026

Hur lyfter vi alla – inte bara stjärnorna?

Det är svårt att välja vilket ämne som känns mest aktuellt just nu – många stora frågor rör sig samtidigt. Diskussioner om strategiska forskningsområden, akademisk frihet, Fysiska institutionens framtid och akademisk hederlighet pågår parallellt. Samtidigt arbetar vi intensivt med nomineringar till priser och stipendier, samt med ansökningar till olika satsningar på excellenta forskningsmiljöer.

En gemensam nämnare i allt detta är frågan om hur vi ger erkännande i forskningsvärlden: vem som inkluderas som medförfattare (och i vilken ordning) och vem som syns i större forskningsansökningar. Det blir särskilt tydligt när finansiärer – och ibland även vi själva – gärna lyfter fram en ”superstjärna” snarare än det team som står bakom resultaten.

Visst finns det tillfällen då en enskild person verkligen förtjänar att stå i rampljuset. Men ofta är det flera lysande personer som tillsammans gör arbetet möjligt. Då blir det orättvist när bara en av dem lyfts fram. Problemet är att det inte alltid är enkelt att hitta meningsfulla sätt att synliggöra hela teamet. Hur säkerställer vi att alla som förtjänar det får erkännande – särskilt yngre forskare som bygger sina CV:n?

Inom mitt eget fält, den experimentella högenergifysiken, har dessa frågor diskuterats länge. Där utgår man från att alla som bidrar med något väsentligt – instrumentutveckling, datainsamling, analys, modelltestning – är en del av varje resultat. Följden blir långa författarlistor i alla publikationer. Det är mer rättvist mot teamet, men det krockar ordentligt med både samhällets och finansiärers förväntningar om individuella genier. Högenergifysiken må vara ett extremt exempel, men insikten om att forskning är en lagsport blir allt tydligare inom naturvetenskap och teknik. Ensam är inte stark – den bästa forskningen görs i team. Men hur lyfter vi hela gruppen, inte bara de mest kända? (Och fråga inte oss i högenergifysiken – vi fortsätter att köra på med våra 20-sidiga författarlistor.) Det gäller inte bara fysiker; mycket av vår framgång bygger på personer som utvecklar och driver infrastrukturen framåt. Får de den cred de förtjänar?

Det finns som tur är redan priser och anslag som går till grupper, men de synliggör ofta redan etablerade PI:er. Vi behöver fundera på hur vi på Fysik kan lyfta fram fler nyckelpersoner – yngre lärare, forskare, postdoktorer med flera – och hur vi bättre kan synliggöra de team som skapar våra allra starkaste forskningsmiljöer.

Else Lytken
Prefekt